Språket liknas ibland vid en planta. Fröet sås redan före födelsen, och vi vet numera att barnet redan som nyfött känner igen röster, sagor och sånger som det hört i moderlivet. Språkplantan växer upp med hjälp av näring från sinnenas rötter. Stammen blir stabil och alla grenar – ordförråd, meningsbyggnad, ljudsystem och språkanvändning – växer till och förgrenas mer och mer.
Vissa plantor är långsamma i starten. Det gäller att inte övervattna, men heller inte låta torka ut. Andra plantor behöver ansas och stödjas mer genomgripande och individuellt. Skillnaden mellan långsam och annorlunda tillväxt är, precis som med språkutveckling, svår att fastställa i början. Är utvecklingen typisk men långsam? Är den i stället avvikande? Barn med långsam språkutveckling behöver ”mer av samma”, dvs kommunikation och stimulans. Barn med avvikande språkutveckling behöver individanpassade åtgärder, ofta under lång tid. Fokus kan under olika perioder variera mellan språkets olika områden/grenar. En treåring som inte gör sig förstådd behöver arbeta med just detta medan en åttaåring som inte förstår det språkliga samspelet behöver andra insatser.
En del plantor utvecklas bra trots mindre gynnsamma förutsättningar. Vem har inte blivit imponerad av hur en maskros kan ta sig upp genom asfalt? Andra har de mest gynnsamma miljöer men det går ändå trögt. Trots riklig stimulans både hemma och i förskolan vill språket och talet inte riktigt ta fart.
Även för dessa barn, med stora svårigheter, är perspektivet gemensamt mellan barn och plantor. Det lönar sig inte att rycka och dra för att få tillväxten snabbare. Mjuk hantering och varsam omsorg är det som ger bäst effekt.